Minnet sviker

Nu har jag börjat tappa rutinen.
Glömmer ta Concerta.

Jag är hopplös på att komma ihåg att ta medicin. Har alltid varit. Även om det ligger mitt framför ögonen på mig så glömmer jag. Ser det inte.

Jag ger medicin dagligen till min katt. Varje kväll får hon sin hjärtmedicin och ändå varje kväll är det en kamp att komma ihåg.

Jag har en dosett med allt klart men jag glömmer ändå. Ser inte den där dosetten och ändå ligger den här bredvid datorn just för att se den. Och jag ser men kommer ändå inte ihåg.
Hon blir inte sjuk av det så hon lider inte på något sätt. Men bra är det ju inte riktigt heller ändå.

Tog dagens dos flera timmar senare. Irritationen växer inom mig. Den där välbekanta men så förhatliga ilskan. Ingen verkan ännu. Fruktansvärt ljudkänslig idag. Det är ett ökande förbannat ljud här i huset också idag. En ungjävel som skriker som fan och det låter som han är i mitt kök.

Vart sjutton ska jag fly idag?
Stranden igår var alldeles för fullsmockad med familjer och skrikande ungar så det bara inte funkar.
Måste hitta något annat. Här hemma kan jag inte vara i alla fall så jag ska packa min väska och ta med kameran och försöka leta upp en liten insjö istället tror jag.

Annars kommer jag garanterat att skrika och vilja strypa någon långsamt.
Vill undvika det.
Just nu förbannar jag att det är så varmt ute att jag inte orkar ut i skogen och springa av mig dessa känslorna för en stund. Det går inte att göra förrän senare i kväll, vid halv 10 eller nåt.
Nu orkar jag springa i nästan hela 3 km innan jag ens tar ett enda gångsteg. Det är jag stolt över. Det går inte snabbt men jag har ju ändrat mitt mål och jag ska klara det denna gången. Jag är så jäkla fast i den övertygelsen nu. Så målmedveten som jag så sällan varit i livet.
Jag hade samma starka känsla och bestämdhet och vilja då jag slutade röka och snusa på samma gång. Det var nu snart, den 16 aug, 6 år sedan! Wow, jag blir faktiskt impad själv när jag ser siffran 6! SEX år! Att jag fixat?

Det känns konstigt nog inte samma för att jag tagit 2 års medalj för att jag inte använt alkohol eller piller.

Men med löpningen så har jag ju lagt om min strategi och bara det är ett stort framsteg för mig. Att kunna backa! Jag har aldrig kunnat det heller. Då har jag direkt känt mig så misslyckad och istället lagt av.
Men nu har jag ändrat och mitt mål nu är att jag ska orka springa hela varvet runt utan att gå ett enda steg innan jag ökar på. Jag ska också följa syster Bos råd att också unna mig att känna mig duktig ett tag genom att springa varvet runt innan jag ens ökar. Att för första gången känna att jag klarar av något och är duktig på det.

Jag behöver ju lära mig att sluta slå på mig själv. Stärka min dåliga självkänsla. Stärka min gränssättning.

Och det är rätt skönt att också se att det faktiskt inte är ännu pga. Concerta som jag har dessa nya insikter, mål och önskningar men det lugn som jag tror det ändå kommer att hjälpa mig få kommer öka mina chanser att kunna nå en högre tillfredsställelse i livet. Och framförallt, att kunna ha en relation utan ideliga konflikter. Att kunna ha en varaktig relation. Har aldrig haft det. Längtar efter det men ska vara vaksam. Och det kommer nog i sinom tid.
Jag har börjat bejaka mig själv och min kvinnlighet igen också och det är ett stort steg för mig även det. Att inte föröka dölja mig längre som jag gjort i så många år.
Att släppa ut håret istället för att sätta upp i knut, klä mig i klänning istället för joggingbyxor. Köpt ett par högklackade skor som jag visserligen ännu bara styltar fram i här hemma men det också för att öva upp min styrka att klara av att gå i dom också utan att vingla fram. Det behövs lite stabilitet i anklar och ben och det kommer ju mer och mer nu också i och med löpningen.

En del att se fram emot. Inte bara att glida fram på en räkmacka utan mycket arbete.

Nu har tack o lov ilskan gett sig av...... i alla fall för stunden. Jag är tacksam.