Tålamod

Och Väntan!

Inga ord jag trivs med.

Jag är otålig. Jag är impulsiv.
Jag vill NU. Jag vill göra NU. Jag vill träffa NU.

Inte om några dagar, inte sedan, inte en annan dag.

Då blir det aldrig av. Jag vet hur jag är.
Då har lusten runnit ur mig.
Då har jag tappat intresset.

Nu eller aldrig.

Men allt för ofta när jag vill NU så överens stämmer inte det med verkligheten och framförallt nästan aldrig med andra människor.

Det är vansinnigt frustrerande och då kommer ilskan.
Och så börjar jag slå på mig själv.
Tycker jag är värd skitvattnet jag spolar ner från toan.



Att ha någon som tror på en.
Såg ett program om en elit idrottare en gång som sa att om hon inte haft sin tränare som hela tiden trodde på det hon gjorde, som till 110% trodde på henne och hennes styrka, stöttade henne till max och aldrig gav upp om henne då hon själv nästan gav upp om sig själv, så hade hon aldrig någonsin kommit så långt som hon kommit.

Och så sant det är men man behöver inte vara elit idrottare för att det ska stämma in.
Det gäller för alla.
ALLA.

Hur kan man lita på och tro på sig själv när ingen annan gör det?
Hur lyckas man då stärka en bruten självkänsla?
Jag är inte elitidrottare och har ingen som tror på mig till 110% och ingen som stöttar mig när jag inte själv tror på mig själv och min förmåga.
Hur ska jag då lyckas på egen hand att tro på allt det om mig själv?
Hur ska jag då själv finna styrkan att stötta mig själv när jag inte vågar tro på det jag gör?

Jag är svag och liten i denna stora värld som är så kall.
Jag är så hungrig och så kall.

Var finns famnen som värmer mig och tror på mig och ger mig den kärlek jag behöver för att finna styrkan att leva?

Jag tvivlar ju till och med på den gudomliga famnen.
För jag tror att vi alla har den gudomligheten inom oss själva.
Att vi alla är vår egen Högre Kraft.
Men jag har tappat bort min Kraft.
Jag hör den inte längre.
Jag känner den inte längre.

Vad är då jag i denna världen?
Ett litet skrämt barn ute i den kalla verkligheten utan någon som tror på mig och ger mig styrka, mod och en varm famn att söka kärlek och värme och ömhet i.

Jag vill leva men jag lever inte nu.
Jag är levande död.
Bara smärtsamma känslor i mitt liv ger mig inte liv.
Det gräver bara min grav djupare och djupare.

Jag försöker ta mig upp. Men jag kanar bara ner för kanterna hela tiden. Jag får inget fäste.
Jag får jord i munnen. Jag spottar och fräser.

Varför är det så svårt att hitta någon som tror på mig?
Någon i verkliga livet. Någon att älska.
Vad nu det är men jag tror det är underbart.
Jag vill uppleva det innan jag dör.
Men jag kanske inte finner det.
Det kanske inte är meningen.
Allt är inte meningen ska ske.

Man får allt man önskar
Man vet bara aldrig när.

Det kanske inte blir i detta livet.....jag kanske måste vänta till nästa!

Jag gillar inte det.

Jag vill ha NU.