Så oooootroligt

Fan, jag fattar ingenting....eller så gör jag det ....men jag skiter i att analysera.

Just nu mår jag nästan skrämmande bra. Helt jäkla fucking ooooootroligt.
Ursäkta alla svordomar men det liksom måste förstärkas.

Det känns som att det här är JAG.

Jag är glad, uppåt, sprallig, vill träffa massa folk, vill lära känna.......

........och ändå känner jag mig lugn och tar inte åt mig av varje stavelse någon säger och omvandlar allt till negativt även fast dom menar positivt.

Är till och med skit trevlig (tycker jag själv i alla fall).
Jag har ju haft kontakt med gyn under hela året till och från men nu ringde jag akut och så är det ju semester i Sverige. Och då vet ju alla hur det är! Stängt överallt och man får ringa först dit men sedan bli omdirigerat dit och så får man ett nytt nummer att ringa ett tredje ställe.....så nu ska det framläggas till jourläkaren istället som får ta beslut!!!

Har ju fått lite problems i den nedre regionen igen trots att det nu är över 1 år sedan jag opererade bort livmodern. Det verkar inte ha läkt helt ändå!!!! WTF!

Ska jag inte ens få ha lite roligt i sängen med mannen i byrålådan utan att det krånglar?
(Dom där andra männen, levande sådana alltså, finns ju inte mer än i fantasin ännu).

Det är ju så typsikt. Alla jag hade pratat med innan operationen och som jag också läst om var alla så positiva och inga problem.
Nähä, så jäkla bra då tyckte ju jag och jag slipper ju den där månads skiten för resten av livet och kan kalasa i sängen när sjutton som helst (har ingen huvudvärk att skylla på om det inte förstås skulle vara riktigt huvudvärk vilket jag nästan aldrig har). Men för mig? Nähä, så klart det ska krångla. Och ont med. Ibland.

Men inte ens det kan få mig deppig idag.

Kunde inte somna i natt och låg vaken länge och vaknade kl 04 och kände mig en aning grinig både i går kväll och i morse och tusen tankar.....ville inte ta min dos för tidigt för att den ska hålla så länge som möjligt under dagen. Men nu mår jag super!!!
Sprallig och glad men ändå lugn i skallen! Kan det vara möjligt?
Det är underbart. Jag kan liksom resonera med mig själv.

I går kväll på mötet som vi var många på så träffade jag åter igen en tjej som jag kommit att tycka jätte mycket om. Hon har varit borta en månad nu men igår var hon där. Hon är 25 år och så go. Hon är som min lilla syster faktiskt. Det känns som det är ett speciellt band med henne. Varje gång vi sitter bredvid varandra på mötena så har jag lust att hålla henne i handen. Fattar inte varför. Inget lesbiskt eller nåt utan bara kärleksfullt. Som en syster som sagt.

Jag berättade det för henne i går. Jag ville hon skulle veta. Hon blev jätte glad och så berättade hon sin nyhet....hon var gravid i 8-e veckan! Så himla kul. Jag blev så glad för hennes skulle och hennes killes.
Och hon sa att det glittrade om mig! Och att jag blivit så smal och fin och det syntes lång väg att jag trivdes. Vågade till och med ha tajta kläder på mig och visa mig!
Hon skulle stött på mig sa hon om hon var kille.
Det är sånt som stärker en sargad självkänsla!

Och just nu så gillar jag riktigt hyfsat det jag ändå ser i spegeln.
Och jag har ju fortfarande mitt mål.....10 kilo till så är jag nöjd sedan.
I kväll blir det spåret igen.....tänker inte hoppa över oavsett.
Härom kvällen åskade det som attan men sedan blev det tyst och jag stack ut. Kvavt och varmt som attan men jag vill inte hoppa över för jag vet i dag hur jag funkar. Hoppar jag över en dag så hoppar jag över två dagar osv.

Men på något sätt är det också som om jag presterar bättre i spåret under sämre förhållanden.
Det var klibbigt varmt och dom första stegen var urjobbiga men trots allt så sprang jag mer än någonsin. Nästan allt på hela varvet. Bara några mycket korta steg emellanåt av snabb gång då värmen höll på ta andan ur mig.
Fenomenet att prestera mer vid sämre förhållanden har jag upptäckt några gånger tidigare också. Säkert något psykologiskt men jag vet inte vad så jag lämnar även det där hän och skiter i att analysera. Huvudsaken är ju ATT jag presterar mer och bättre hela tiden.
Och det ger ju härligt resultat! Nästan två kilo under förra veckan.
Med den takten har jag nått mitt mål redan i augusti! Och sommaren är inte slut då!

Och Ps.....jag har inga biverkningar!!! :-) Ds.

Nu ska jag ut till stranden igen.....det var såååå härligt i går. Inte en kotte mer än jag och där låg jag i sval bris och såg stora båtarna glida förbi. Tre baddare. En i timmen....det märktes jag bor i en hamnstad. Mer fart än på länge....Hamnen blomstrar visst!