fredag 2 oktober 2009

Ett underbart mejl

I morse när jag öppnade mejl boxen hade jag fått ett underbart mejl som gav mig massor av glädje och tacksamhet och fyllde mig med sådan värme.

Först tappade jag hakan fullständigt. Men sedan kom glädjen.

Och det i samma veva som torkfläkten startade och jag kände hur kaoset och förtvivlan började gripa tag i mig.
Men jag plockade fram öronpropparna och satte på Spotify på datorn och kunde med detta mejl i tankarna sätta mig och läsa tidningen och äta frukost utan att gå i total depp.

Att ge vidare av det jag själv upplevt och upplever och att vara så öppen som jag många gånger är om mina känslor visar sig vara något bra.
Jag har många gånger haft ångest över att jag varit just så öppen och släppt ut så mycket känslor men att då få svar på att andra känner igen sig är då det finaste betyget jag kan få och visar mig att det är helt rätt att skriva det jag skriver.

Jag skriver mest för min egen skull men om det kan ge någon annan något så blir ju min självhjälp ännu större. Jag kan växa. Jag får växa.

Och jag gör det.

Precis som jag skrev i förra inlägget. Att genom att ge av mig själv samtidigt få hjälp av andra att gå framåt är ju så stort. Ett mirakel som heter duga.

Åter igen. Jag får det jag behöver, när jag behöver det. Inte alltid det jag vill och när jag vill ha det. Det kommer när jag är mogen för det.

8 kommentarer:

Vilda sa...

Återigen lika...jag har åxå alltid varit som en öppen bok, berättat vitt å brett om mitt liv och framför allt alltid förklarat mig, OM ALLT! Jag övar nu på att hålla en integritet, men fyy vad svårt det är asså.

du bekräftar mig i mycket och får mig att inse att jag kanske inte är så annorlunda trots allt...kanske to.m ganska normal iaf i en ADHD-diagnos =)

Ha en grymt skön helg, Bästa du.
Kramar i massor!

Judith - kaos o annat sa...

Vilda
Ja, de3t är jobbigt att vara det också. Man liksom lämna ut sig FÖR mycket och det kan som sagt skapa svårigheter istället. Men det går liksom inte att hejda. Jag avskyr det. Men jag har faktiskt hitta några få till med just ADHD som också är likadana. Pladdrar på utan hejd och får jätte ångest efteråt.

ADHD verkar ha en stor spridning på hur man kan vara och det har varit min svårighet i att hitta en identitet då jag inte känt igen mig i alla men att göra det gör att det blir lättare att acceptera.

Tack snälla goa Vilda. Det är så skönt att veta att vi är fler. :-)
Och att vi är helt underbara så som vi är och just därför att vi är som vi är. Det är det som är charmen med oss tror jag.

Men det hade ju varit kul också om vi lyckades hitta hem även i kärlekens famn. Men jag tror den kommer när vi finner oss själva. Jag har börjat hitta hem. Jag hoppas du är med på väg hem! :-)

Puss o kram

Mats R sa...

Ett mail kan ibland göra underverk :)

Giulia sa...

Tack för ditt otroligt fina svar, fick tårar i ögonen när jag läste det! Du är så fin!

Jag känner inte dig, men du verkar vara en så otroligt vacker människa, att du ska ha ont, det gör mig ont. Återigen, livet är orättvist. Du förtjänar lycka och välmående, men du som så många andra har ett liv och ett psyke som går upp & ner, men du har dock starkare svängningar som gärna tar ut sin styrka på dig. Du verkar ha gått igenom mycket, mycket känslor som behöver ventileras och mycket tankar som behöver få ro. Hoppas du finner någon slags ro när du skriver i bloggen. Jag finner min ro när jag ventilerar det i min blogg. Jag har inte i närheten gått igenom det du gått igenom eller känner det du känner (kan man någon gång ha samma känsla och upplevelse?) men jag finner kraft och styrka i din text och i ditt tänkande.

Jag har svårt att sluta läsa din blogg nu, för den fängslar mig, du är en gripande person.

Jag fortsätter titta in här
Många kramar
/Julia

Judith - kaos o annat sa...

Mats
Jo du, det kan verkligen göra under! :-)

Kram

Judith - kaos o annat sa...

Julia
Och ord som dina Julia är ju så glädjande för mig.

Man behöver nog inte ha gått igenom liknande saker i livet för att kunna ändå känna samma och också uppleva detsamma känslomässigt.
Det är likheterna och inte olikheterna som förenar.
Så är det för mig i NA gruppen. Jag hade svårt länge att känna jag hörde hemma där för min bakgrund var inte densamma men tankarna och känslorna var ändå lika!

Så oavsett om man har upplevt detsamma i livet kan smärtan och glädjen ändå kännas igen om man är öppen i sinnet för det och bortser just från olikheterna.

Ja, livet kan kännas orättvist men trots allt så tror jag ändå det är en rättvisa i det ändå. Om jag gör bra saker kommer bra saker att ske. Jag vet inte alltid när men förr eller senare så blir det bra.
Jag tror på det och får allt mer och mer bevis för att så är fallet.

Jag är stolt och glad att du vill läsa min blogg och jag kommer följa även dig. En fin, vacker och klok ung tjej! :-)
Trots stor ålderskillnad kan man ändå lära av varandra!

Varm kram till dig

Carina sa...

Låter som ditt liv är bra och att solen lyser över dig min vän.
Själv har jag det sisådär, men hankar mig fram och ger inte upp.
Sänder en varm kram och en önskan om goda händelser för dig min vän.
kram Carina

Judith - kaos o annat sa...

Carina
Du får nog läsa lite mer....
Det var då och där och en dag emellanåt! ;-) Men det har varit rena helvetet och både återfall och självmordstankar har hägrat nära i tankarna.

Ha det gott. Kram

Creeper