På några timmar

Och en natts sömn så har jag rest mig igen och borstat av mig dammet och börjat gå framåt och uppåt igen i det svaga motlutet.

Som vanligt.
Som jag brukar göra.
Förr eller senare reser jag mig alltid upp.

Med ett hjärta som är något mer kantstött och slitet än före men ändå vill jag bara fylla det av ljus och kärlek till den som jag tillät mig bli lurad av.

För det är ju så.
Vi är inga perfekta varelser någon av oss.
Inte heller är man perfekt och felfri och aldrig gör något dumt även om man är Guds troende, nykter alkoholist eller drogberoende (Alkohol är en drog och ska egentligen inte särskrivas), eller om man "bara" är människa.

Alla gör vi ibland bra och mindre bra saker och ibland sårar vi någon annan utan att mena det. Ibland sårar vissa med vilje också men det är mitt ansvar att inte låta mig påverkas av det så att det knäcker mig.

Förr hade detta knäckt mig så mycket att jag använt något på det för att fly. Så i sådana här situationer inser jag att jag har verkligen växt. Jag har utvecklats.
Visst blir jag ledsen.
Jag är mänsklig och ingen känslodöd robot.
Visst gör det ont i hjärtat. Men det går över nu. Jag har det kvar men lägger det vid sidan av och tittar på det och försöker förstå och till slut har jag fått ett svar.
Jag låter det inte ta knäcken på mig så till den milda grad att jag stoppar i mig ett piller för att dämpa min sorg.
Inte den sorgen. För det är en mänsklig sorg, sådan som kan ske för alla.
Det är inget jag drabbats av. Det är något jag låtit ske.
Jag lät mig vara för godtrogen och lät mig luras av vackra ord.

Jag är så hungrig och det missleder mig när jag inte är vaksam.
Jag gick vilse för en stund.
Jag trampade ner i gropen och föll.
Nu har jag rest mig igen och borstat bort dammet och börjar gå igen.

Men visst gör det ont.
Ont i själen.
Men för varje gång så lär jag mig förhoppningsvis något.