Jag har fått ett tips

Jag ska bjuda mina hjärnspöken på kaffe! :-)

Då kan vi ha kafferep tillsammans och bli bästaste vänner istället.
Kaffetant är jag ju redan!

Sus väckte mig

Sus skrev i mitt inlägg "Hjärtklappning" och gav mig något att fundera på och jag som är den störste tänkaren och får mina bästa AHA-upplevesler på morgonen fick en idag igen.

Jag lider ju så av min telefonfobi. Hatar verkligen telefoner och anser det vara djävulens påfund. (Sorry Bell).
Jag har skrivit om det flera gånger och jag har delat om det och talat om det hos psykis och senast i går när jag var hos syster Bo så pratade vi om det. Och han frågade ju det som jag ju också tror är en stor del av problemet: "har du haft problem med typ otrevliga telefonsamtal osv?"
Och ja, svaret är ju ja. Under massor av år har jag haft telefonterror. Bytt nummer, det återkommer, bytt till hemligt nummer som snart spridit sig och antagonisten är i farten igen och så blev dom fler och fler.
Män, bara män..... Fast alkis exet involverade ju förstås även sin fd fru och barn så fru och dotter ringde ju också och skrek både det ena och andra. Så skaffade jag telefonsvarare och jösses vad dom skrek in en massa där. Visst kunde jag anmält dom men då det var dyrt att försöka spåra samtal och jag inte hade råd och inte heller tyckte att jag som offer skulle behöva stå för den kostnaden så gjorde jag det bara en gång och då lyckades inte Telia heller att få fram vem det var. Två siffror i telefon numret var allt dom kunde ge mig och jag blev 500 spänn fattigare!!

Men jo, i så gott som hela mitt liv har jag haft telefon terror. I alla fall sedan 18 års åldern då jag bodde i hop med mitt första "fall". Då jag efter mycket om och men till slut gjorde slut så ringde han och hotade mig till livet om vi inte blev ihop igen. Världens snällaste och goaste kille egentligen men narkoman så det sprutade om det så klart där ändå fanns en oro över vad han skulle kunna göra i en snedtändning.

Och sista alkis exet (och då med fd fru och dotter som medhjälpare) visste jag ju hade kraften att vara våldsam. Det hade jag ju råkat ut för och hade även sett källardörren av järn gett vika och böjts i hans "vilja"/besatthet av att verkligen komma in till mig en natt.

Så visst finns väl en anledning kanske så god som någon till min rädsla för telefoner och även om det idag inte finns en sådan hotbild så sitter det väl som ett troll i skallen på mig.

Och sedan att bli överraskad av oönskade myndigheter och annat skit när jag inte är förberedd fixar jag inte heller. Jag har en förmåga att glappa i käften alldeles för mycket och det är ju inte alltid till min fördel om man så säger. Inte det att jag är otrevlig, men visst har det hänt också, men främst kanske att jag är så fullkomligt ärlig och berättar vitt och brett och kan liksom inte hejda mig och det kan bli lite för mycket sagt då som kanske inte är fel men inte till min fördel ändå.

Men som Sus skrev och som också hatar telefoner så måste hon just i sin lärarroll också hantera denna telefonskräck. Så har jag också sedan jag blev sponsor för ett tag sedan fått börja hantera detta på ett annat sätt.
För att vara sponsor så måste jag ju också vara tillgänglig och kunna finnas där och hjälpa och svara på frågor och funderingar om jag kan. Men viktigast av allt, att vara där för någon annan. Att släppa min egen självcentrering för en stund och lyssna på någon och sedan kanske dela av mina erfarenheter och tankar och på så sätt hjälpa.

Så skedde häromdagen då det ringde.
Jag såg det var min nyligen "fådda" sponsi och jag kände ju först paniken i mig och det där att inte vara förberedd. Men jag svarade och det blev jätte bra.
Jag blev stolt över mig själv och jag är så stolt över min sponsi som ringer. Hon har inte den telefon fobin som jag så på ett sätt så blir hon även min "medhjälpare" som hjälper mig att så småningom komma ifrån denna fobi.

Jag vill ju så gärna kunna finnas för andra som har det jobbigt och har det sista allt mer fått den stora äran att få finnas för några kvinnor. Väldigt små saker och kanske bara med ett sms men i går fick jag den stora äran att upptäcka att det gav en kvinna något.
Hon ville inte gå på möte berättade hon i går utan hellre skylla på annat och isolera sig och må dåligt ensam men hon hade fått ett sms på dagen som fick henne att ändra sig och hon kom på mötet. Hon har också svårt för telefon som jag men mitt sms fick henne i alla fall att komma och jäklar vad glad jag blev.

Så småningom kanske även hon vågar svara. Jag får sådan hjälp nu i detta. Det är däri miraklen sker. Jag får den hjälp jag behöver. Så är det bara. Jag får den inte alltid så som jag själv vill och på det sätt jag själv vill och tycker utan så som det kommer funka bäst. Och är inte detta egentligen det allra bästa sättet att bryta min egen fobi? Att få släppa taget och rädslan och min självcentrering och få finnas för någon annan och genom det hjälpa mig själv?

Kan ju egentligen inte bli bättre tycker jag. Det är att ge och ta utan baktanke. Med kärlek och omtanke för varandra.

I dag är en insiktens dag. Tack Sus för du fick igång mina tankar denna morgon med ditt "dubbla" budskap! :-)