Stressad ändå

Så invecklad vår kropp och hjärna är egentligen.
Så mycket vi fortfarande efter så många årtusenden fortfarande är i grottstadiet.
Kroppen sätter sig i försvarsställning, beredd på flykt, eller vad som verkar behövas och i dagens samhälle där så mycket stressar oss och försätter oss i dessa olika ställningar hela tiden gör att vi ständigt går i ett spänt läge och inte vet hur vi ska slappna av längre.

Jag känner det så väl nu när jag vet att torkfläkten är utbytt och den gamla inte längre kommer låta. Ändå är jag i sådan enorm stressnivå och bara väntar på att höra klicket och att den börjar surra på allt högre och högre och jag blir tokig.

Jag är svin stressad rent ut sagt. Nu förstår jag hur nära totalt sammanbrott jag varit. Och ofta är det ju så att sammanbrottet, den där totala utslagningen inte kommer förrän efteråt, när faran lagt sig.

Så funkar även min magkatarr. Gjorde i alla fall för nu är min mage och tarmar alltid i olag men förr var det så. När jag var som mest stressad hade jag inga känningar men när jag väl fick lite vila då jäklar small det till och jag fick ont som attan.

Nu är jag superstressad över att bara höra någon där nere i tvättstugan och höra en dörr smälla igen för då brukar det strax ha klickat till och fläkten har startat.
Ännu är det tyst denna morgon men ändå hör jag precis allt. Fan vad jag hatar min hörsel ibland.

Men jag har ändå blivit så mycket bättre med Ritalin nu.
Livet ser lite ljusare ut faktiskt och jag har fått mer energi, känt mig gladare och inte gått i taket och blivit helt galen utan betydligt lugnare. Jag har inte virrat runt som en höna utan mer lugnt bara ställt mig och funderat på var jag nu la den där grejen som jag behöver just nu. Inte springa runt som en galning och välta upp och ner på allt och på så sätt göra det ännu rörigare och ännu svårare att hitta.

Min personlighet börjar komma tillbaks. Det känns som om jag börjar hitta hem. Jag är på gång att bli den jag åter var innan jag gick in i väggen men nu utan att tillföra alkohol eller piller eller massa annat skit för att försöka få livet att funka. Vilket det ju inte gjorde ändå.

I går kväll fick jag samtal från ytterligare en kvinna som också börjat fundera på om inte hon också kan ha ADHD. Den andra kvinnan i gruppen nu som ringt mig....bägge känner igen sig i mig...känner att något inte riktigt stämmer inom dom.

Men datorn! Säger bara det! Är det något som får mig fast så är det den jävla datorn.
Jag ska inte ha dator tror jag. Jag blir som uppslukad fast där ändå inte finns något av större intresse. Socialt? Näe, fy tusan. En tyst kommunikation, jag hör ingen annan och ingen hör mig men ändå pratar vi!!!
Via facebook eller mail eller annat.
Jag blir handlingsförlamad verkligen av det.

Snacka om besatthet.
Jag måste sluta....måste komma ifrån. Måste leva i nuet.