Nu drar jag

Jag och pappa i bilen i 5-6 timmar, han som ska lotsa mig runt in i stan dit han ska bo och sedan till dit jag ska bo och sedan..... Oh sweet Jesus. Två ADHD personer i samma bil så länge!

Jag fnittrar lite nervöst. Min Concerta har inte hunnit verka ännu.

Har varit ute en runda i skogen och samlade kraft så nu satsar jag fullt ös och det kommer bli skitbra.
Det som blir det blir.
Jag ska försöka njuta i fulla drag.
Komma hemifrån några dagar och samla kraft.

Sedan blir det till att hitta nytt boende snabbt som ögat.... för nu har jag inte ens råd bo kvar här!

Men det tar jag då. Det är väl någon mening med det med säkert.

Vi hörs om ett tag igen. Ha det så gott alla goa.

See ya later.

Och flera dagar utan att blogga!!!!

Men .....Oh my God hur ska det gå?

Kommer inte blogga på flera dagar när jag är i Stockholm och mobil blogga har jag inte den blekaste aning om hur man gör.

Kommer jag överleva?

Någon som annars kan ge mig en snabb kurs?
Funkar det ens när man bara har kontantkort?

Lugn men utan sexlust....no, no, no

Jag är rätt så lugn även om jag är stressad.
men jag har nog rätt bra ändå fått fixat en jäkla massa idag under lite mer ordnade förhållanden vilket ju normalt varit ganska svårt för mig. Vimsat runt och duttat lite här och lite där och tappat tråden och velat.

I dag har jag tvättat, strukit, packat, planerat, åkt och kollat bilens olja bla. suttit minimalt vid datorn, rensat ogräs på uteplatsen, ringt en vän i Stockholm (bara det...WOW, JAG har ringt någon...och faktiskt två personer till och med!), dammsugit, diskat och ja...dagen har flutit på.
Planerar att gå iväg på ett möte sedan också. Behöver komma ut och gå lite och få lite frisk luft.

Jag är lugnare, mer organiserad men...... det jag saknar och som jag inte gillar med detta är ...... JAG. Känner mig inte speciellt glad och fortfarande det där mer noll läget, känner mig till och med mer avtrubbad vad gäller sexlusten och det gillar jag inte heller. Även om jag är ensam så vill jag för sjutton bullar ha den kvar.
Concerta brukar många få ökad sexlust med ju. Så varför svalnar min då av?
Men som sagt, i övrigt är jag mer fokuserad och lugnare inombords och inte massa tankar som far hit och dit utan jag kan göra något utan att tappa tråden och glömma vad jag höll på med.

Jag hoppas åter igen att det bara är en mellanfas jag är i och att som sagt pillren ska "sätta" sig i kroppen och att sexlusten återkommer för annars vete rackarn om jag vill fortsätta.
Det är viktigt för mig att ha den. Den får mig att känna mig levande och kvinnlig och att ens ha en dragning och attraheras åt det manliga hållet. För utan sexlust tappar jag intresse för män totalt. Och det vill jag ju för sjutton inte. Då stänger jag ju dörren även för Prinsen!

Är det någon som har erfarenhet av detta?
Är det en biverkan som ger med sig eller blir det bestående?
Är det så kanske att dosen ännu är för låg så att jag inte får den rätta dopamin"kicken" som jag behöver ännu?

Jag agerade idag

Jag har gjort något idag. Något som inte jag brukar göra.
Jag har umgåtts med människor.
"Människor som inte använder, som har funnit ett nytt sätt att leva."

Jag tog mig för något och sökte mig ut trots att jag mådde så dåligt. Jag tog mig först ut i skogen och sprang och blev dyngesur men slog mitt PB i spåret trots allt och med några minuter.

Innan jag sprang ut messade jag också min förra sponsor för det var meningen några i gruppen skulle kolla in en ev. ny lokal för våra möten som vi söker. Jag tänkte att jag hänger på så kommer jag hemifrån och slipper massa oljud.
Efter det föreslog jag fika! Har aldrig hänt att JAG har föreslagit det. Jag som alltid velat hem och isolera mig så fort som möjligt. Så vi var tre som fikade och jag fick chansen att prata av mig och på så sätt också se vari min oro kom i från.

Jag är helt enkelt skraj för att åka till Stockholm. Det är första gången jag åker iväg på någon resa så här och utan att då använda lugnande piller eller dricka öl osv.
Klart det blir en oro i mig då. Då kommer tankarna att fly. Och att då ta till det som avtrubbade mig så jag slapp känna.
Men idag vet jag annat. Jag kan få ångestkänslan och lusten att dricka fast egentligen är det inget sug. Det är ju bara själva flyktkänslan jag är ute efter så det kan lika gärna vara att köpa ett berg av ostbågar att frossa i. Det är min sjukdom det med. Att börja med ostbågarna kan få mig att gå vidare. Samma beroende och min sjukdom gör ingen skillnad på ostbågar, alkohol eller piller, sex eller vad som. Dom är alla en flyktväg.

Och jag vet att jag inte vill dit igen men lik förbaskat försöker beroendet hela tiden locka mig in i fördärvet.
Listig, stark och falsk är sjukdomen. Lockar och pockar hela tiden.
Och detta var ett försök att få mig att falla. Men jag sökte mig till dom jag kunde berätta för och som kunde spegla mig och förstå vad jag gick igenom. Alla var underbara människor som gått före mig och som visar mig vägen. Och som tror på mig!!!

Och jag ska klara att åka till Stockholm och trotsa min rädsla och möta några bekanta men också nya underbara människor.
Bilen är besvärlig och krånglig men det ska gå bra det med. Den ska ta mig och pappa dit på måndag och mig tillbaks vilken dag det nu blir.

Sedan ska bilen få träffa farbror Mekanikern och även den få bli helad.

Jag har sug

Jag har sug. Sug för att fly.

Jag mår inget bra och jag tänker på att supa skallen av mig.

Nu spikar dom och grejar här också i huset.

Inte fan hjälper Concertan!!

Inte mot ljudkänsligheten.

Egentligen vill jag inte ha radion på ens, eller musik alls men måste för annars fixar jag inte att vara här. Öronproppar hjälper inte. Det bara dämpar lite men får inte allt att bli tyst.

I dag gråter jag för första gången på några veckor nu.

Hur fan ska jag fixa att åka med pappa i bilen i så många timmar upp till Stockholm....och han som körguide!!! Oh my God.

Jag funderar skarpt på att hoppa av allt nu.

Supa skallen av mig istället.

I dag fixar jag inte livet!

Regnkläder?

Hur klär man sig om man vill ut och jogga fast det regnar?

Man blir ju snabbt dyngeblöt och fuktig och mascaran rinner och skorna klafsar!
Funkar det med keps kanske för mascaran i alla fall!?
Det är tunga frågor det här.

Hur gör man undrar en nybörjar joggare som hittills lyckats pricka in mina joggar stunder till uppehållsväder?

Och så var det ju det där igen

Det där med tålamodet.

Berg och dalbanan i mitt mående kommer ju fortsätta men det jag behöver verkligen hjälp med vad gäller Concerta eller den typen av behandling är ju inte bara lugnet utan även att få igång mig. Dom senaste åren har jag ju varit mer handlingsförlamad än hyperaktiv och jag behöver något som sätter igång mig. Får mig mer aktiv och att jag känner mer glädje.

Jag gör inte det nu.
Jag är lika handlingsförlamad ännu och får tvinga mig till att göra något som tidigare.
Jag känner ingen större glädje eller liknande heller.
Är fortfarande ljudkänslig och ett nytt dovt ljud har också börjat här i huset. Vet inte var det kommer i från och det startar och ökar för att sedan avta och sluta.
Det gör mig tokig. Letar först och främst i min egen lägenhet men kan inte komma på var det kommer ifrån. Lyssnar på kylen men kan inte leda det dit heller.....
På morgonen innan Concertan börjat verka är det ju som värst men jag orkar ändå inte med det sedan heller.
Jag tror jag snart blir galen. Alltså nu menar jag allvar. Det är inget skämt. Jag orkar ta mig fan inte med alla dessa ljud. Något bättre har jag kunnat hantera det då verkan av Concertan sitter i men störningen är ändå där och jag mår jätte dåligt på det.

Jag måste flytta. Men det är just det. Handlingsförlamningen! Jag får ännu ingen energi av Concertan och jag vet inte om det kommer heller.

Fortfarande bara det där lite lugnare men ändå liksom likgiltiga jag.
Jag trivs inte alls med det.

Jag mår som allra sämst direkt på morgonen och vi pratade om det i går, syster Bo och jag.
Tydligen så kan man också göra så att man sätter in Ritalin som är mer snabbverkande att ta en dos direkt på morgonen för att en stund senare ta Concerta som verkar mer över hela dagen då.

Men åter igen....tålamod. Nu får jag avvakta detta till nästnästa tisdag då jag ska åter till syster Bo. Hoppas jag hinner åka till Sthlm innan jag mördar grannen ovanpå bara och att grannjäveln har dött eller nåt när jag kommer tillbaks.

Näe, fy vad hemska jag var nu.....

Jag är visst lugnare

Det sa syster Bo idag. Han märker en väsentlig skillnad sa han. Jag var mycket lugnare i hela min hållning men jag kan inte påstå jag märker det direkt själv så mycket ännu men det var också rätt normalt sa han. En liten frustration och man tycker man inget märker av och han beskrev flera kvinnor han också möter som sagt det samma.
Så åter igen...jag måste ha tålamod och ge det tid för det ska liksom "sätta" sig nu i kroppen.
Denna dosen ska jag ha nu åtminstone 2-3 veckor för att sedan se vad som händer under tiden och vilka förändringar vi ev. ska göra sedan.

Och faktiskt så känner jag mig lite bättre idag. Lite piggare trots att det regnar och är skit tråkigt väder. Idag ser jag fram emot att åka till Stockholm

Sedan så är ju inte Concertan så fungerande att jag ska gå i något slags lyckorus hela tiden utan bara lugna ner mig lite. Min personlighet kommer inte förändras och jag kan fortfarande verka virrig och lite smågalen ibland men just att hastigheten i det jag gör och alla tankarna blir lite lugnare. Jag kommer och ska fortfarande vara i mina upp och nedgångar så som livet är men jag kommer kunna handskas bättre med dom.
Jag börjar märka små skillnader nu. Jag kör bil lite lugnare. Inte som en vansinnig rallyförare som jag annars gjort. Gasen i botten och snabba växlingar och jag har retat mig på bilen som är lite trög.
Jag mår prima och yrsel och det är borta. En anings huvudvärk men inget mer.
Dom första timmarna efter intaget på morgonen kan jag känna mig lite stissig och hyperstressad i kroppen men det lugnar ner sig senare. Jag har ju alltid varit ute i skogen förr på morgonen men bytte till kvällen nu när det var så varmt men jag ska återgå till morgonen igen för då kan jag ta tabletten innan jag sticker ut och så hinner den verka medan jag joggar varvet runt och så blir kanske mitt morgonhumör lite bättre också. Jag är visserligen inte längre som jag var som barn men alla tankarna finns där ju på högtryck på morgonen och i skogen kan jag slappna av och fokusera bättre. Jag älskar skogen på så sätt. Så helande.

Syster Bo beskrev mig som glad och social, en person som det är lätt att prata med och allt detta har inte jag känt själv. Så har andra också beskrivit mig som men jag har mest känt mig butter och tråkig och stel. Det var bara när jag drack mig berusad förr som jag vågade släppa lös men då gick det ju till överdrift i och med att jag inte kunde dricka måttligt. Så många gånger jag gjort bort mig totalt istället för att jag inte kunnat säga stopp.
Men nu är det stopp som gäller. Jag vill inte ha mer sånt gift i kroppen. Och jag tänker inte längre slänga mig i famnen på första flörtande karl bara för att få bekräftelse. Jag ska bekräfta mig själv nu. Men visst, flörtande och visat intresse från män stärker min än så länge lite stapplande självkänsla. Det är ju också lite ett bevis på att jag mår så mycket bättre.
Jag utstrålar något som andra ser och jag vill och vågar visa upp mig. Dom säger det på mötena också....att jag liksom blommat upp det senaste.

Nu är jag laddad för stora Hufuvstaden i nästa vecka och jag ska ha så kul jag kan. Ut och åka ångbåt med pappa och vän och gå på jazzfik med pappa och träffa kusiner och andra goa människor. Och jag ska spana....jösses vad jag ska spana. Flörta om jag vågar. Jösses jag har ju varit helt död i så många år nu. Avstängd från allt var heter män. Rädsla, tillit, utnyttjande, bara för att behaga, sexobjekt osv. Sällan för min egen skull. Mest för att få bekräftelse.
Men nu vill och har jag större krav. Jag vill ha kärlek och tycker att jag är värd det nu.

Men fram tills Prinsen kommer så ska jag öva. Öva i att våga se på män, våga flörta, våga ha tillit igen. Alla män är inte dåliga eller har baktankar. Det finns bra män. Riktigt bra män.
Inte lätta att finna men jag letar inte heller och jag fortsätter tro att han kommer ridandes och sveper med mig den dagen han lärt sig rida.
Och jag tror också som jag minns en av er kära bloggare en gång skrev till mig.....den rätte Prinsen kommer inte att ge upp mig så lätt. Han kommer kämpa för mig och för att vinna mig.

Jo...

Lite gråtmild och down e jag nu.

Precis som syster Bo sa det ju kunde bli....ändå blir jag så frustrerad av det.

Men lugnet är större dock. Det där tjafset i skallen är lite lugnare men det pågår ännu det ska Gudarna veta. Den kackafonin stoppar man inte så lätt tydligen.

Men det är inte många droppar regn det kommit så jag åker ut i blåbärsskogen hos min mor i alla fall. Sa jag inte mådde så bra och då var jag så välkommen....men hon är som hon är men jag kan rätt bra säga till henne nu hur jag funkar och vad som funkar för mig.

Och i blåbärsskogen går jag ändå för mig själv.

Inget bra just nu

Näe, vad är nu detta?

Jag är nog inte ADHD i alla fall för det här verkar inte funka på mig.

Inte så mycket yrsel och lite mindre huvudvärk men mitt humör!
Jag är totalt likgiltig känns det som.
Blaha.....lugnare visserligen i sinnet men trött, håglös, ingen glädje, har ingen lust att göra något mer än som vanligt helst försvinna hemifrån men idag regnar det och ut i blåbärsskogen blir det inte.

Just nu känns det inte heller så där fantastiskt kul att ens åka till Stockholm längre.
Jag har ju egentligen inte råd och är ju idiot som gör det så nu börjar tankarna istället att skita i allt och istället bädda in mig i isoleringen igen istället.

Fast samtidigt så behöver jag verkligen ut och träffa människor och röra på mig och UNNA MIG något även om jag inte ens vet om jag som sagt har mer pengar än till hyran nästa månad för F-kassan strular igen.
Jag försöker ta det med ro och tänka att allt ordnar sig men ångesten kryper ändå in på skinnet då och då.

Får se vad syster Bo säger i morgon bitti. Just nu går i alla fall tankarna på att eftersom det inte verkar funka och jag inte känner mig så mycket mer annorlunda nu än tidigare så kanske jag inte är en ADHD person i alla fall.
Dom säger ju det att man inte reagerar då på Concerta om man verkligen inte har det.

Men jo....jag vet syster Bo nog har sagt jag kan bli nedstämd också....men just nu känns det inget kul alls kan jag säga....jag vill vara GLAD. Jag vill känna glädje....inte vara lugn och likgiltig.

Det är inget bra just nu.